Första tanken är förskollärare, men det blev jag ju snuvad på. Det var det jag ville från början innan jag började plugga till USKA. Är fortfarande inne på det.

Men.......

Jag har också en inre önskan att få jobba med missbruk. Missbruk har jag alltid tyckt varit intressant (ja inte intressat som i att pröva olika former av droger) men intressant med själva människorna som missbrukar. Suttit och spenderat vissa stunder under dagen i att läsa väldigt gripande och rörande inlägg på instagram. Där folk skriver om sina erfarenheter om just droger. Det är väldigt personligt och jag har så svårt att fatta att folk lever så i detta nu. Att just nu är någon ute på gatan och försöker göra allt i sin makt för att bli höga.

Att någon inte längre får ha omvårdnaden över sitt barn längre. Läste en som rörde mig väldigt mycket. Hon har sitt barn hos en fosterfamilj, kvinnan har skött sig och varit drogfri sen långt tillbaka, men hon får inte hem sitt barn, motiveringen är att det är synd om fosterfamiljen som då inte längre får träffa fosterbarnet lika ofta. 

Många människor har detta som verklighet och jag sitter här med en självklar familj, folk som bryr sig om mig, jag har ett jobb.

När jag läser mångas berättelser så känner jag en stor medkänsla för dessa människor, jag vill ta dom under mina armar, trösta och säga att det kommer att bli bra, bara du vågar låta mig hjälpa dig. Skulle vilja visa människor att livet inte behöver vara full av droger och missbruk.

Vill ta hem alla under mitt tak och få dom på fötter igen. Men det fungerar inte riktigt så. 

Så hur sjutton ska jag kunna hjälpa alla? Eller kanske bara 1 person. Ja det är något jag skulle vilja göra. Jobba med missbrukare helt enkelt....

Så vad vill jag satsa på?

Vad vill jag ägna mitt liv åt resten av livet? 

Vad kommer jag utvecklas mest utav? 

Som många kanske vet så dog min pappa för ganska exakt 1 år sedan. Ja faktiskt på samma dag som våran fantastiska dotter föddes 10:e februari. Ett datum som alltid kommer  vara speciellt för mig.

Pappa hade problem med alkohol, han kallades förr även för apoteket. Det han inte hade prövat på drog marknaden, det var inte värt att pröva. Vi hade väll aldrig någon speciell relation till varandra, sov hos honom någon gång när vi var upp till honom och hälsade på, mamma hade en reģel om att alltid vara nykter när vi skulle träffa honom. Det fungerade väll sisådär, han fick ju vara med på nyår. Såklart onyktrast av alla vuxna, jag skämdes såklart eftersom att jag visste att de barnen vi firade med inte ville ha hem honom.

Men när vi sov där så fick vi göra lite som vi ville. Tex dricka oboy på vårat sätt eller ja det var mest oboyröra. Pytte pytte mjölk och massor av oboypulver. Blev bara en sörja av allt. Men gott var det och roligt att säga till mamma att vi fick göra så hos pappa enbart för att se henes reaktion. 

Vi var ofta ute och fiskade när vi var med pappa och att inte tala om alla skoter turer på sjön vi gjorde, många utflykter blev det. 

Man har ju många fina minnen av honom, fast tyvärr så gjorde han ju bort sig genom att ringa och säga saker som ingen dotter vill höra. Så genom det så finns det ingen bortförklaring oavsätt om man är nykter eller inte. 

Såhär i efterhand ångrar jag mig att jag sa upp kontakten på slutet, jag ångrar lite att jag aldrig ringde honom de gånger han var på avgiftning. Speciellt den gången han var inne och var nykter 1år!!!! Men sen flyttade han hem igen och poff så var han tillbaka på ruta 1. Tillbaka. Sen förra året 10:e februari så knackade det på dörren hos min syster det var polisen som sa att våran pappa avlidit. De hade försökt få tag på mig med, men jag var ju inne och födde våran dotter. 

finns så mycket jag skulle vilja skriva om detta, men då skulle jag få sitta hela natten. Visserligen har jag en massa tid i världen då jag hänger på jobbet i natt. Bara 7.5 timme kvar. 

Ni får väll ha en bra natt alla ni där ute och ta hand om er. Don't do drugs it. It sucks👎!

och jag ska spinna vidare på min framtid 💖💙💜💛💚👍